amescherie

hade nog fått i mig lite för mycket av det goda när jag skrev senaste inlägget, men för sakens skull får det ligga kvar, här klär vi inte på våra inlägg med sugar coats, hellre får dom frysa i sin egen förvridna verklighetsuppfattning

han var inte lång, smal, blond &

nonchallant lunkande.

han hade inte en liten, något rundare

grabb bredvid sig med röda

bakbyxor hårt spända

runt magen som lite bulligt

format sig likt en muffins ovanför.

...istället är det två långa, skrattande,

mustachprydda, mörkröstade,

hugo bossdoftande små män

som sitter vid middagsbordet

när jag kommer ner för trappan.

när jag står där mellan dom känner

jag mig trygg.

det är mina killar.

mina fina killar