amescherie

the girl that got stuck somewhere inside my black soul

japp, det ni tänker är

precis vad som har

skett.

jag har blivit en senimental

hobbyförfattare under loppet

av några timmar.

försöker desperat spy ut mina

känslor på tangentbordet

och smeta fram ett budskap.

men de blandade känslorna av lycka

och total kasshet går inte att

mixa. det går bara inte.

försöker knyta ihop dom i huvudet

och få lite klarhet på vad det är som

sker. verkligheten, nuet.

det är vår, det är verkligen vår nu.

den första vårhelgen på hela året.

och jag spenderade den i paris.

med en flaska nerkylt vitt vin,

alldeles för starka mojitos och live

jazzmusik på den minsta baren i

pigalle.

paris...staden som vänt upp och ner

och ut och in på mitt liv och

mig själv på alla möjliga sätt.

staden jag är evigt tacksam.

men det har sitt pris.

de människor du träffar här är inte

kvar på samma plats för länge.

dom är på flykt, från nånting,

på grund utav nånting, för att

hitta nånting.

ingen stannar hos dig för din

skull, ingen stannar i staden för din

skull.

det är bara så, det får man acceptera.

men ibland slinker någon innanför den

där muren av chévreost och grovhångel

på metrobanan.

och när personen som lyckats med

just detta försvinner.

då gör det ont.

jävligt ont.

jag snackar fysisk smärta.

den slags smärtan som efter sista

avskedet ger dig

hjärtklappning, spring i benen och en

känsla av tomhet.

som om

personen som nyss stod mitt emot dig för

att sedan vända sig om jag börja gå åt

andra hållet hade

ett litet snöre lindat runt sin beskärda del av

ditt hjärta. den del jag omedvetet men

frivilligt gav bort.

som ett snöre runt en lös tand som

smärtsamt dras bort för att lämna ett

tomt svart håll kvar.

ett hål som måste fyllas igen innan

det slutar att kännas konstigt.

man känner efter med tungan gång efter

gång för att leta efter den där tanden som

brukade sitta där. visst var man medveten

om att den någongång skulle försvinnna.

men att man skulle sakna den förbannade

tanden så mycket. det var man inte beredd på.

men visst är det värt det, att ge bort en liten

liten del, för de där stunderna.

flabbet när ni strosar genom metron sida

vid sida, ihoplänkade med hörlurarna till

din ipod femtio meter under verkligheten

på gatorna.

samtalen över två café avec soja

i kvällssolen vid grande boulevard.

de episka nätterna på dansgolvet.

samtalen som skiftar mellan allvar och gapskratt

på en tredjedel sekund.

och på en tredjedels sekund är det borta.

känslan av att försöka få ut känslorna på

ett permanent sätt.

skrivandet.

jag är nog nöjd såhär.

och jag är nöjd med tiden jag fick med

mitt hjärta. som sticker iväg på sitt livs

resa!

vi kommer att ses snart igen.

Baby jag kan vara din lillasyster! <3